1938 Newspaper Article, Lancastria Arrives at Helsingfors - Part Two

Gilbert Gord, Suomi Band Drummer
Upper Right

Seventeen years as teacher-
among the Native-Born in Alaska

It would be that 17 years teaching among the Native-Born in Alaska would be an achievement for which not all women had time. Mrs. Alma Ander -

New column

sen, Latest from Liljendal allows for an introduction and there it is understandable that with genuine interest we pray her to tell me something about life up there in the much debated gold-digger society.

- The whole thing is really not that remarkable, says wife Andersen in her  undemanding manner . It was in July 1921 my husband who was a Dane , and I drove up to Alaksa , where my husband would be the teacher in one of the ambulatory government schools . Only a few months after, he died one and what was more natural one that I – I was recruited because I had been at his side. Thus it came to be that I was the teacher in Alaska and there I have since stayed .

- The conditions up there are still very Primitive . But perhaps therefor, for the yearly there is much to do to bring the country to civilization and culture, and the work of highly interesting. The children we teach do not understand English when they come to school . Gradually we try to implant in them the knowledge of this language, but we work likewise for the school the mother otngue by teaching them to think in both languages. Eskimo children are very teachable and seek to avail themselves under observation. A particular characteristic is their artistic talents, in particular their interest in vocals and music.
 - I can add it is now thirty-two years ago that I emigrated to America and throughout this long  time I have not visited the home country. There is of course a mighty distance from Alaska and I have now traveled approximately half the globe around during this trip. Finland never forgets about amerikan-finlanders not matter how long we have stayed in the big country to the west . All summer I dreamed I woucl again hear the cuckoo and the lark . You can understand with what joy I see that my will be met. I will stay in Finland for one year and then I steer again to Alaska and my Eskimo children there.

Style Load balance business
life in america

Board the Lancastria encounter we hubs pa leader for the Finland- Swedish farddeltagarna Mr. . Alexander Koll. Mr . Track if you were born in Pietarsaari , but emigrated already for 35 s back and since then has not been in Finland . Over the past thirty successor , he has been a resident of Washington, where he engaged in business .

- Businesslife in America presently is characterized as stagnant , says Mr. Koll. It can not claim to be oiled  the surge, the steering wheel, the latest release after the recession, stalled.  It is hard to say why this is, perhaps you could say that we have to do with a suite of depression and that it requires

(New column)

a time of peace for the upswing again to be continued . For a part we can mention the numerous
strikes , which come after each other one after the other, to make a team uncertain.

- Finland Svenks  take to ordinary choices in America . Maybe no great fortunes , but nobody falls either on society . During the worst depression I worked in an organization, which handled relief activities , but not in an output case, I remembered that a Finland- Swedish emigrant would have had to ask for help.

Below, the Swedish of the Article.

Många amerikafinländare

hemma

med första båten

Goda affärer tillåta

hemresa med egen

bil på däck

Glada och förväntansfyllda anlände i går de första amerikafinländarna på den obligatariska semesterresan till hemlandet.  Det var SS Lancastria, som vid niotiden på aftonen hämtade omkring 400 duktiga landsmän, vilka under strävsamma år sparat ihop till en biljett för färden till Finland.

Många underbara tungomål surrade i luften, när våra medarbetare beträdde Lancastrias däck där oceanjätten låg uti på Kronbergsfjärden - det var inte bara olicka finska och svenska dialekter, utan också denna säregna blandning av hemlandets språk och amerikanskan som man lärt sig därborta.  Och trots att en liten parvels insjuknande i mässling försvårade landstidningsproceduren och skapade en stämning av karantän för några timmar ombord på ångaren, var humöret det bästa.  Man väntade sig ett glatt och hjärtligt återseende med hemlandet, och då kunde några timmar hit eller dit inte betyder någenting.

Där var inte bara allas vår Mr. Bruno Forsberg, som nu i många år fraktat sina landsmän fram och tillbaka över Atlanten, och städse hjälpt rådvilla emigranter tillrätta.  Där syntes också Dr. Rafael Engelberg, som på Suomi Seuras vägnar skötta trivseln ombord.  Man såg också bland de resande konsul Carl H. Salminen, som fungerade såsom en de många gruppernas ledare och vidare Mr. A. Koll, boss för det till ett hundratal uppgående Finlandssvenkarna.  

När alla besvärligheter slutligen voro undanstökade, när de välbärgade emigranternas medhavde bilar firats med på några pråmar och kappsäckarna på några andra, var man färdig att stiga i land.  Två ångslupar skötte trafiken mellan Lancastria och Södra Hamnen och när

next column

den första lade till vid tulpaviljongen klämde en hornorkester i med "Vårt Land" och  "Stars and Stripes" till de hemvändandes ara.  De många tusen släktingar och vänner, vilka troget väntat sedan femtiden, fingo äntligen hurra och vifta och sluta de forsta kära i sin famn.

Svenskt musikliv vid / Stilla havet

I röksalongen träffa vi  på en snart ung man, välklädd och förekommande.  Han samspråkar livligt med Evert Ekroth, som också farit ut för att hälsa  de hem vändande.  Och vid en presentation framgår det att vi ha professor John Sundsten framför oss, född i Munsala, men seden 1913 bosatt i Staterna. Professorn, som  är pianist, till professionen intar en betydande ställning bland sina landsmän därborta; varja år ar han förstå dirigent på de stora finlandsvenska sångfester, som Runebergsorden brukar anordna vid vid stilla havskusten. 

-An så länge äro vorer körer sinnerligen livaktiga och omhulda den svenska sången med stort intresse, berätter han.  Vid vart senaste "meeting" hade över 400 sängare mött upp, men jag är rädd för att den siffran kommer att sjunka avsevärt.  Det är namligen så, att åter

next column

växten är väldig klen inom dessa körer.  De, vilka kommit ut från Finland deltaga nog gärna i detta arbeta, men ungdomen vilken ofta vuxit opp därborta, har andra intressen, och har också helt naturligt fjärmats från sitt gamla mödersmål.  Jag vill inte vara pessimistisk, men det kan handa att vi måste inskranka oss belydligt redan efter fem år eller så, säger han.

-Och ni själv?

-Jag arbetar i Seattle som musiklärare, och har under detta arbete kommit i ganska livlig kontakt med minna landsmän i Amerika.  Det är beundransvärt att se huru föräldrarna arbeta och försaka  för att ungdomen skall kunna få den bästa tänkbara uppfostran.  Följden är ocksa den, att medan de flesta, vilka tillhora en äldre generation, stå ganska främmande för intellektuella sisselsättningar, de yngre i allmänhet gått genom nagot college och förvärvat sig en ofta ganska imponerande boklig bildning.  Salunda göra också vi ett blygsamt kulturarbete i svenskhetens tjänst.

Munter odlare / av tranbär

Mister Albin Jansson heter en munter och tandlös gammal gubbe, som ocksa ar ombörd.  Ocksa hustrun hans ar med

new columm

Det ar 28 år sedan Mr. Jansson var har senast, och 45 år sedan han for till det förlovade landet, och nu har den fina tranbörsodlingen i Massachusetts gatt så bra, att han kunna kosta pa sig en resa hem.

- Men det blir bara på några månader, sager Mr. Jansson och grinar belåtet då hans blick svepar över stadens silhuett i i solnedgången.  Jag hinner tyvarr inte stanna langre i min hem bygd Kivijarvi, you know this famous place, yes?  Ty sen ska jag resa tillbaka för att sköta om mina tranbar nar sasongen börjar igen.  Om det ar lönande?  Oh, yes, skriv upp det reportern, skriv upp det.  Gubben Jansson har sysslat med det i 45 år och had 10 fullvuxna barn i Amerika och ingen vet huru manga barnbarn.  Hustru min hon var ocksa har forra aret, men jag hade inte tid den gangen.  Och nu ska jag i vag  med forsta lagenhet till hembygden.

Sjutton ar som lara-

rinna bland ifodin-

garna i Alaska

 

Att under 17 års tid ha verkat som lararinna bland infödingarna i Alaska torde vara en prestation, som icke alla kvinnor hunnit med.  Fru Alma Ander-

new column

sen från Liljendal kan emellertid sta för en presentation och det ar forståeligt att det ar med verkligt intresse vi bedje henne beratta något, om livet daruppe i det mångomtalade guldgravarsamhallet.  

-Det hela ar verkligen icke så markligt, sager fru Andersen pa sitt anspråkslösa satt. Det var i juli 1921 min man som var dansk, och jag drog upp till Alaksa, där min man skulle bli larare i en av  de ambularade guvernamentsskolarna.  Endast några månader efter dog han en och vad var naturligare än att jag -- mig det var värv han hade haft för ansikt att handhava.  Sålunda kom det såg att jag blev lararinna i Alaska och dar har jag sedan dess stannat.

- Forhållandena daruppe aro fortfarande mycket Primitiva.  Men kanske just harfor, for att det annu finnes så oerhort mycket att gora dar for att bringa landet till civilisation och kultur, ar arbetet i hogsta grad intressant. De barn vi undervisa forstå icke engelska då de komma till skolan.  Smaningom forsoka vi hos dem implanta kunskap i detta språk, men vi strava tillika till att de skola bevara sitt modersmal genom att lara dem tanka på badå spraken.  Eskomabarnen aro mycket laraktiga och bemoda sig om att tillgodogora sig undersvisningen.  En marklig egenskap ar deras konstnarliga anlag, sarsilt deras intresse for sang och musik.

 - Sedan ar det bara att tillagga att det nu ar trettiotva ar sedan jag emigrerade till Amerika och under hela denna langa tid har jag icke besokt hemlandet.  Det ar ju en valdig vag fran Alaska och jag har nu rest ungefar halva jordklotet runt under denna resa.  Finland glomma vi amerikafinlandare aldrig, huru lange vi an akulle vistats i det stora landet i vaster.  Alla somrar har jag dromt om att an en gang fa hora goken och larkan.  Ni kan forsta med vilken gladje jag ser att mina drommar nu bli uppfyllda.  Jag kommer att stanna i Finland att ar och sedan styr jag igen kosan till Alaska och mina eskimabarn dar.

Stillastående affars-

liv i amerika

 Ombord på Lancastria stota vi aven pa ledaren for den finlandsvenska farddeltagarna Mr. Alexander Koll.  Mr. Koll ar fodd i Jakobstad, men utvandrade redan for 35 år tillbaka och har sedan dess icke varit I Finland.  Under de senaste trettio åren har han varit bosatt i Washington, dar han idkat affarsverksamhet.

-Affärslivet i Amerika utmärkes for närvarande av stillastaende, sager Mr. Koll.  Det kan icke fordoljas, att det uppsving, som ratt de senaste åren efter depressionen, avstannat.  Det år svårt att säga varpå detta kan bero; kanske kunde man säga att vi här ha att gora med en svit av depressionen och att det fordras

 

new column

 

en tid av lugn for att uppsvinget igen skalll kunna fortsatta.  Till en del blidraga de talrika 

strejkerna, som atlösa varandra den ena efter den andra, att gora laget osakert.   

-Finlandsvenksarna sla sig i allmanshet val ut i Amerika.  Fa na stora formogenheter, men ingen faller heller samhallet till last.  Under den varsta depressionen arbetade jag sjalv med i den organisation, som omhanderhade hjalpverksamheten, men icke i ett ende fall kommer jag ihag att en finlandsvensk emigrant skulle ha behovt anhalla om hjalp.