This is the Swedish of the Julius Wellhagen article in the preceding blogpost

VARDAGENS SJÄLAVÅRD

Husmodern,  No. 52 1938  Page 31

"Endast den religiösa människa är modern" säger kyrkoherde Wellhagen

Vardagens själavård blir ämnet för en serie artiklar, skrivna speciellt för Husmodern av kyrkoherden, teol. lic. Julius Welhagen i Överum.  Redan i hans introduction här nedan får man en bestämd, tryggande känsla av att bakom erden står en människa som talar och tänker oberoende av dogmer, en kristen människa, som med djupt och omfattande teologiskt och socialt vetande förenar modern, praktisk livsåskådning.  Den förkunnelse han företräder och den hjälp han bjuder riktar sig till vardagens människor, liksom Jesu egen förkunnelse gjorde.  Att det föreligger ett djupt  behov av just detta slag av religiös belysning av vardagslivets problem har vi för lange sedan fått belägg på genom mängden av insändare från trötta, tvivlande, ängsligt spörjande människor, som i sin närhet sakna någon att vända sig till

(new column)

eller som måhända ej kunna förtro sig direkt till en människa.  För dem - och för oss alla som längta efter något gripbart för själen medan vi sträva i vår borgertliga näring - bör denna nya avdelning i Husmodern under 1939 bli av oskattbart värde.  Och härmed lämnar vi ordet åt kyrkoherde Wellhagen, som kalla denna sin första artikel för

Vi behöva tala ut med varandra.

När jag nu vill börja tala om höga ting och djupa frågor, kallar jag den som läser detta icke medkristen, icke syster, icke jordevandrerska utan kort och gott Du.

Själv är jag präst.  Men tänk inte på mitt namn.  Det är mitt uppsåt och mina ord som skola tala till Dig.  Jag är icke stadspräst eller motsatsen, icke modepredikant för dagen eller en särgångare, icke högkyrklig eller lågkyrklig, varken den ena eller andra gruppens man.  Jag är kort och gott en kristen utan choser och åthävor.  Men jag bor säga ut, att jag vill skänka Dig något av den andliga trygghet, some ligger uti begreppen äktkriset och äktsvenskt.

Jag förmodar att Du ibland funnit kristendomen tung, svårförstådd, obegriplig.  Precis som jag själv.  En bok med självvittnesbörd från Mose och Jeremia över Paulus. Augustinius, Luther, och Söderblom skulle övertyga Dig om religionens stötestenar.  Under mina studentår vid universitetet hade jag obegripligt svårt att uppbyggas av vad präster, professorer och predikanter predikade.  De voro bra karlar allihop, men faktiskt minns jag inte mer av det som gjorde intryck på mig

(new column)

än vad jag skulle kunna nedtckna på ett kvartsark - ett andligen vitt blad genom vitmössans tid?  Ingalunda.  Tusen gånger ingalunda.

Jag kände att livet väg gick rakt igenom min tillvaro, rakt ignenom de för en kritisk student ganska grå söndagardna, rakt igenom den gamla vishetsmättade domkyrkan.  Och vad med var!  Den vägen gjorde om allting: förvandlade småsaker till sammanhang, tillfälligheter till livslinjer, missmod till glädje och glädje till djupt och välgörande ve, vräkte undan uttjänta bördor på hjärtat och lade på nya.  Och vad som var underligast av allt: man rycktes med sådan man var, framåt, uppåt.  Den ena dagen var icke den andra lik.  Kristendomen var ett mirakel över ett litet fattigt människoliv.  Sen dess har jag lärt mig förstå tvenne ting.  Det ena:  endast den moderna människan kan vara religiös och endast den religiösa människan är modern.  Den andra: jag måste tillägna mig så mycket av kristendomen, som min ande förmår, men icke mer, om jag skall kunna bli lycklig i det som jag sålunda  äger.

Jag kan icke ge Dig det gamla receptet: att vara stilla, att drömma vid levande ljus, att vila Dig etc.  Nuet rycker an med hela sin makt.  Hus och hem, föreningar, uppgifter och yrken från lekande särintressen till pressande förvärsarbete kräva Dig.  Du är icke längre den stillsamma schalettgumman utan ställd i kampens brinnande och bistra allvar.  Det är omöjligt att tillråda världsflykt.  Och det vore föga religiöst att förmena Dig den härliga lotten att få spänna

(Forts. a sid. 48.)

krafterna, strida, verka, sköta mursleven i världen, tro, hoppas, brinna. 

Men Din värld är ofta grå, enahanda, kompliderad.  Du behöver hjälp.  För trötta mödrar ha vi vilohem.  För slitna själar behöves också något, men det får lov att vara verkningfullt, praktiskt, nående ned till Dig, där Du går och står.  Jag tror inte att Du kommer till kyrkan eller bönhuset i första rappet.  Icke heller blir Du synnerligen hjälpt med att någon påtvingade Dig kristendom.

Bliv och var Dig själv!  Klara upp det där med Din inre värld!

Du är intresserad, tvivlande, undrande i religiösa ting.  Nåväl, alltid något.

Utanför mitt fönster skjuta tolv rosenstånd upp ur rundeln.  Ett av dem skickar fram sista rosen ännu i december.  Du håller väl med mig om att det ska vara rosenrundel och icke ett blastbelamrat potatisland.  Just nu medan jag skriver glimmar aftonstjärnan fram över bergen.  Blicken drages dit, jag vet icke varför.

Du skriver inte under på allt vad bibeln säger, revolterar emot mycket i trosläran.  För att nu inte tala om djupare ting sådana som begreppen synd, förlåtelse och dyl.

Alldeles riktigt!  Stora teologer ha måst stanna vid åtskilliga punkter i bibeln, undra och gå i vördnad förbi.  Vad mänsklighetens djärva bergsbestigare i de andliga upptäckternas värld icke förmått, det må vi vardagsmänniskor resolut låta vara. 

Du finner kristendomens målsmän vara ofullkomliga, kanske något än värre.

Alldeles riktigt!

Ock dock:  genom alla motsägelser och invändningar nalkas till min vardag, om min själ vill vara sig själv, en underbar makt.  Det är kristendomen själv, uttryckt i vardagsproblem, upplysande och förklarande det ofta komplicerade nuet.  Vi förstå bättre oss själva, vi första kristendomen och överhuvudtaget tillvaron bättre, om våra vardagsproblem börja klaras upp.

Det är vardagsproblemen, som vi öppet och ärligt skola tala om.  Julius Wellhagen