Thursday, July 12, 2007

Husmodern Number 43, 1938 (Part Three)

Note: Laura Jensen is not fluent
in Swedish
These two paragraphs describe the West Coast encounter with Otto R. Karlstrom of the Compass Mission of Seattle in Summer, 1938


Det stod tämligen klart för mig att individuellt sökande efter alla dessa människor var en fysisk omöjlighet. ingen av dem kunde tänkas infinna sig till det väldiga släktmötet i Wilmington eller på planen framför svensk-museet i Philadelfia. De gamla adresserna dugde inte heller som ledtråd. Husen där de bott var kanske försvunna och själva kunde de vara i en annan del av Amerika. En mor frågar efter sonen "en tid i Minneapolis, sedan i skogarna." "I skogarna" är liktydligt med spåren av en flykting västerut, kanske till Washington, där otaliga svenskar arbetar i skogslägren. Men det lönar sig ju inte att söka på måfå i skogarna utan genom observation på platser dit arbetarna föras under pauser i arbetet. En adressavlämnare talar om Västkusten. Det ar en hel kontinent. Det kan hända att vederbörande bot i en storstad vid Stilla havet eller i en liten avkrok vid kusten. Den amerikanska landsbygden har milliontals hus, login och krypin. En människa där är som en knappnål i en hundramilaskog. Svenskar har arbetat i skogar och gruvor, svenska rallarnävar har vräkt undan hundratals mil av de väldiga naturhindren i Klippiga bergen där nu järnvägen förenar öst med väst. De kanske bor någonstans utefter järnvägen och har annan sysselsättning. En svensk rallare kommer inte bort, därtill är han av alltför hållbart virke.


På resan hade jag sällskap med den eminente kännaren av Svensk-Amerika, pastor O.R. Karlström, en småländsk sjöman, som efter fantastiska öden blev präst i Augustana-Synoden och föreståndare för den vittomspännande Kompassmissionen på Västkusten. Han lövade hjälpa mig och vi beslöt att utarbeta en lista, vid vars uppdelning vi skulle följa Augustanas gamla indelning av svenskcentra, sådan denna uppbyggts sedan 1860. Det finns 13 s.k. konferensområden, vartdera med en president i spetsen. Till dessa skulle vi lägga ett fjortonde, d.v.s. upptagande personer til sjöss, i Sydamerika eller utan egentlig U.S.A. -adress. Men det brådskade med tryckningen och manuskriptet var inte utarbetat i en handvändning. Vi hade inte råd att leja hjälp men vi infångade en präst som var på resa till en vilokur på Västkusten. Honom tog vi med oss till Pastor Karlströms lilla blockhus och satte honom i verksamhet med oss under två 18-timmars arbetsdygn. Resultatet var en åttaspaltig lista av en meters längd, upptagande samtliga adresser och ledtrådar i U.S.A. samt den efterfrågande parten i Sverige. I hundratals exemplar sändes denna lista ut over landet, till konferenspredikanterna, till konsulat och föreningar, till svenskspråkig press. Den löper nu genom storstädernas människohav genom Västerns och Kanada skogar, bland sjömän och fiskare och gruvarbetare, över prärierna och genom bergsbyarna. Namnen läsas av ett gäng skogsarbetare i Washington. 'Kalle K. - honom sporde jag i Alaska i somras', säger kanske en. Eller: "Han jobbar i en brädgård i Portland." Vid The Compass Mission i Seattle går dagligen ända till 800 svenskar ut och in, de läser listan och det upstår ett helt nät av kommunicering. Jag är säker på att det finns anledning att hoppas, att det framemot jul skall ha ingått en mängd livstecken från de eftersökta.



Missed the show? Watch videos of the Live Earth Concert on MSN.

1 comment:

joshua said...

It's so nice for me to have found this blog of yours, it's so interesting. I sure hope and wish that you take courage enough to pay me a visit in my PALAVROSSAVRVS REX!, and plus get some surprise. My blog is also so cool! Don't think for a minute that my invitation is spam and I'm a spammer. I'm only searching for a public that may like or love what I write.

Feel free off course to comment as you wish and remember: don't take it wrong, don't think that this visitation I make is a matter of more audiences for my own blogg. No. It's a matter of making universal, realy universal, all this question of bloggs, all the essential causes that bring us all together by visiting and loving one another.

You must not feel obliged to come and visit me. An invitation is not an intimation. Also know that if you click on one of my ads I'm promised to earn 8 cents for that: I would feel happy if you did click it, but once again you're totaly free to do what ever you want. I, for instance, choose immediatly to click on one of your ads, in case you have them. To do so or not, that's the whole beauty of it all.

I think it's to UNITE MANKIND that we became bloggers! Don't see language as an obstacle but as a challenge (though you can use the translater BabelFish at the bottom of my page!) and think for a minute if I and the rest of the world are not expecting something like a broad cumplicity. Remenber that pictures talk also. Open your heart and come along!!!!!